Halvvättern 2013
Efter fem veckors vila från överansträningen/utmattningen och enbart två veckor kvar till halvvättern fick jag börja träna igen. Hann inte träna mycket då det även var två veckor kvar av terminen på skolan och en stor tenta väntade, men även en flytt till hemstaden. Mycket skulle förberedas under kort tid, stressen och symptomen kom och gick.
Lördagen var kommen och vi packade in oss i bilen och körde mot Motala. Installerade oss i lägenheten vi hyrt och tog en vända på torget. "Jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha, jag behöver..." så gick min mun och mina tankar bland sakerna som fanns ;) men ett par saknade glasögon fick jag med mig. Fick även en present av älskade syster när vi satt på restaurangen och jag satt och tjatade om en cykeldator.... Japp, hon fiskade upp en till mig som hon hade köpt! Älskade syster - så tokig!
Kvällen var lugn, monterade dator, kontrollerade cykel och kläder. Sömn? Nej knappt, jag var så fruktansvärt nervös! Den lilla stund jag sov drömde jag att jag skulle stå uppe på torget och titta på klockan, som visar 06:00. Dvs att jag var i mål precis under 6 h och forfarande kände mig stark. Hoppades på morgonen att denna dröm var sann!
Söndag. Var nere vid start och hann heja på Sara när hon startade innan min start skulle gå, perfekt väder och temperatur - varken varmt eller kallt och sol med lite moln. Bättre förhållanden går inte få. Starten gick och jag la mig bakom några tjejer som körde hybrid, men tempot var för lågt och jag var tvungen att köra själv. Öppna landskap och en kraftig vind och det var bara att blicka framåt och ha som mål att komma ikapp cyklisterna framför för att samla kraft. Första depån sprang jag in och hämtade en banan och lite vatten och satte sedan av mot utmaningen. Då vi inte cyklat allt för mycket i backar i det relativt platta Halland var detta en utmaning. Men när det sitter folk utmed kanten och hejar kan man inte annat än att bara trycka på och försöka hålla tempot.
Rullade ikapp en klunga med bra tempo mellan första och andra depån och hängde med dem fram till andra depån där jag även kom ikapp Sara. Klungan jag hade hakat på pratade om att ta nästa paus efter ca 30 km och det var för mig helt otänkbart då jag hade massor av energi. Jag fortsatte själv då Sara var trött efter Stockholm Marathon som hon kört helgen innan, jag cyklade till slut ikapp ett par som höll tillräckligt hög fart för att det skulle vara utmaning för mig men samtidigt tillräckligt för att kunna spara lite krafter. Regnet kom och svalkade och då gällde det att trycka på för att hålla värmen uppe. Mamma och syster hade tagit sig ut och stod och hejade utmed vägkanten och ville att jag skulle ta min jacka - jag började bli trött men hade ett bra flyt och trampade därför förbi. Stolt att ha stöttning utmed vägen då det började bli tungt nu efter 100 km. Jag försökte trycka i mig yoghurtdoppade nötter som energi eftersom blodsockret sjönk. In i depån, stumma ben, pratade med min mor och syster som mötte upp där, fick masserat mina ben och även stoppat i mig lite mer energi eftersom den dalat den sista delen för att sedan cykla vidare. Vidare till nästa depå, kommer inte ihåg allt för mycket mellan dessa depåer mer än att jag låg bakom en man som rapade stup i ett. Mamma och syster stod även i sista depån, "Du klarar det om du skyndar dig!", sagt och gjort! Sprang in och hämtade två glas med saft, satte mig på cykeln igen och slängde en kommentar till min familj "Det är inte ens tungt!" i hopp om att detta skulle ge mig ny energi och ta död på de mentala demonerna. Efter ett tag var det tungt på riktigt! Minsta lutning och det värkte rejält i benen, men fast besluten på att ta mig i mål på en bra tid cyklade jag vidare och hade enbart bilden i huvudet där jag cyklar över mållinjen. Efter sista depån kom jag/vi (alla de som cyklade där och då) ikapp en stackare som övningskörde och drog ned tempot rejält, det var omöjligt att ta sig förbi då vi fick mötande och jag hade inte mycket kräm i benen som gjorde att jag kunde trycka på för att ta mig om. Plötsligt känner jag igen mig, Snart framme i mål! Nu var det inget att spara på, ett sista tryck och ett bra avslut gjorde att jag kom in på 6:03. Mitt mål innan jag blev sjuk var 5:47, så med lite träning och mycket vila var jag nästan där ändå. Nu kan det bara bli bättre till nästa år! Men de tre ynka minuterna från hedersomnämningen stör mig än idag och kommer göra fram till att jag cyklar samma bana igen på en bättre tid. Nästa år satsar jag på 5:12.
Söndag. Var nere vid start och hann heja på Sara när hon startade innan min start skulle gå, perfekt väder och temperatur - varken varmt eller kallt och sol med lite moln. Bättre förhållanden går inte få. Starten gick och jag la mig bakom några tjejer som körde hybrid, men tempot var för lågt och jag var tvungen att köra själv. Öppna landskap och en kraftig vind och det var bara att blicka framåt och ha som mål att komma ikapp cyklisterna framför för att samla kraft. Första depån sprang jag in och hämtade en banan och lite vatten och satte sedan av mot utmaningen. Då vi inte cyklat allt för mycket i backar i det relativt platta Halland var detta en utmaning. Men när det sitter folk utmed kanten och hejar kan man inte annat än att bara trycka på och försöka hålla tempot.
Rullade ikapp en klunga med bra tempo mellan första och andra depån och hängde med dem fram till andra depån där jag även kom ikapp Sara. Klungan jag hade hakat på pratade om att ta nästa paus efter ca 30 km och det var för mig helt otänkbart då jag hade massor av energi. Jag fortsatte själv då Sara var trött efter Stockholm Marathon som hon kört helgen innan, jag cyklade till slut ikapp ett par som höll tillräckligt hög fart för att det skulle vara utmaning för mig men samtidigt tillräckligt för att kunna spara lite krafter. Regnet kom och svalkade och då gällde det att trycka på för att hålla värmen uppe. Mamma och syster hade tagit sig ut och stod och hejade utmed vägkanten och ville att jag skulle ta min jacka - jag började bli trött men hade ett bra flyt och trampade därför förbi. Stolt att ha stöttning utmed vägen då det började bli tungt nu efter 100 km. Jag försökte trycka i mig yoghurtdoppade nötter som energi eftersom blodsockret sjönk. In i depån, stumma ben, pratade med min mor och syster som mötte upp där, fick masserat mina ben och även stoppat i mig lite mer energi eftersom den dalat den sista delen för att sedan cykla vidare. Vidare till nästa depå, kommer inte ihåg allt för mycket mellan dessa depåer mer än att jag låg bakom en man som rapade stup i ett. Mamma och syster stod även i sista depån, "Du klarar det om du skyndar dig!", sagt och gjort! Sprang in och hämtade två glas med saft, satte mig på cykeln igen och slängde en kommentar till min familj "Det är inte ens tungt!" i hopp om att detta skulle ge mig ny energi och ta död på de mentala demonerna. Efter ett tag var det tungt på riktigt! Minsta lutning och det värkte rejält i benen, men fast besluten på att ta mig i mål på en bra tid cyklade jag vidare och hade enbart bilden i huvudet där jag cyklar över mållinjen. Efter sista depån kom jag/vi (alla de som cyklade där och då) ikapp en stackare som övningskörde och drog ned tempot rejält, det var omöjligt att ta sig förbi då vi fick mötande och jag hade inte mycket kräm i benen som gjorde att jag kunde trycka på för att ta mig om. Plötsligt känner jag igen mig, Snart framme i mål! Nu var det inget att spara på, ett sista tryck och ett bra avslut gjorde att jag kom in på 6:03. Mitt mål innan jag blev sjuk var 5:47, så med lite träning och mycket vila var jag nästan där ändå. Nu kan det bara bli bättre till nästa år! Men de tre ynka minuterna från hedersomnämningen stör mig än idag och kommer göra fram till att jag cyklar samma bana igen på en bättre tid. Nästa år satsar jag på 5:12.
Som nybörjade och att inte ha allt för många mil i varken ben eller rumpa är jag mycket nöjd med mitt lopp. Nästa år kommer jag ta min måltid (5:12), mer träning och bättre styrka och förhoppningsvis inga som övningskör. Blodad tand! Vissa har frågat om jag inte ska köra Vätternrundan (300km) nästa år, mitt svar är nej - enbart för att jag först måste göra en bättre tid. Kanske att jag ställer upp på vätternrundan 2015. ;)
Tycker att halvvättern var bra organiserat, men det finns en sak som stör mig. När man ställer upp i ett motionslopp med andra motionärer förväntar man sig inte att klungor på ca 30 pers ska ropa till en att flytta på sig när man är mitt i en omkörning, eller att de ska trycka ut en så man nästan kör i diket, att bli tvungen att bromsa hårt då de trycker ut en i en kurva och att dessa stora klungor dånar fram utan hänsyn till oss andra medelmotionärer. Vi har betalat samma pengar för loppet och har lika mycket rätt till att ta samma plats, nej jag är inte lika duktig som er - men jag anser att man visar respekt för varandra på dessa lopp. Jag förstår klungorna att de vill hålla sitt tempo och klara sitt mål och självklart ska man cykla i en klunga som håller det tempo man själv är tränad för. Jag förstår även att det för dem kan vara irriterande när en långsam snigel cyklar ut framför dem och framförallt farligt, men det är inte lätt att få syn på några i 50 knyck på en smal väg efter en kurva (här är jag tvetydig då jag kan se att jag gjorde fel i att köra om direkt efter en kurva samtidigt som det var ett måste att köra om för att förhindra en krash). Jag har en lösning för detta! När man anmäler sig till loppet får man fylla i ungefärlig snitthastighet, detta innebär att de som cyklar snabbt startar tidigare och de som cyklar långsammare startar senare. Detta för att förhindra olyckor och för att de som vill hålla högre tempo lättare ska hålla tempot uppe utan att få massa "skit" i vägen. För mig som gjorde mitt första längre lopp hade det varit svårt att uppskatta vilket tempo jag skulle hålla, men kanske kan det bli något bättre? Jag tänker på de, som jag förövrigt är mäkta imponerad av, som cyklar på 3 växlade damcyklar, kanske är det bättre att de startar senare än de som håller dryga 50? Detta enbart för att förhindra olyckor och för att vi som ligger på vägen ska kunna känna oss trygga med att ta upp den plats som vi gör. Självklart finns det en baksida på detta, om de som startar sist också är långsammast finns risken för att de inte hinner innan målet stänger och på så vis utesluter vi de härliga motionärerna. Jag vet inte, men jag tycker att det borde vara någon sorts uppdelning på folk och folk.
Nu har jag hunnit jobba två veckor och har enbart hunnit (orkat) med ett pass på cykel. 35 km, backträning och motvind och jag var helt slut när jag kom hem. Detta behöver jag träna mer på! Förstår inte hur jag kunde cykla 150 km för tre veckor sedan?
Semester två veckor, försöker få gjort min massagepraktik och har lagt upp ett träningsläger för mig själv. Har även dragit på mig en dunderförkylning som satt sig på lederna som jag hoppas bli av med snarast möjligt då jag inte vill annat än att klicka fast fötterna i pedalerna och se hur distansmätaren tickar. Det är så skönt att ha tagit tag i saken med cykling. Det hela började med att en vän drog med mig på ett spinningpass för ca 4 år sedan, jag tyckte det var sådär men eftersom det var så jobbigt och jag knappt tog mig igenom passet blev jag motiverad till att spinna mer så att jag orkade genom passen. Efter det första tillfället på spinningcykeln har jag sagt att "cykling vore en sport för mig", jag har aldrig varit en stark person - däremot när jag varit igång så är jag väldigt uthållig. September 2012 köpte jag min första racer och sen dess är jag ännu mer förälskad i sporten. Att sätta sig på cykeln och trampa ut på fina vägar, se fina landskap och få en skonsam träning där man samtidigt kan vara social med vänner - finns det något bättre? Varje gång jag hoppar av cykeln längtar jag bara till nästa runda. Snacka om att vara frälst! Förr trodde jag att hästarna var min grej, vilket det också var - annars hade det inte gått såpass bra och varit såpass roligt, sen trodde jag att tennis var min grej - ända tills de ville att jag skulle spela match. Nu vet jag, cykling är min grej och hästarna kommer tätt intill.
Semester två veckor, försöker få gjort min massagepraktik och har lagt upp ett träningsläger för mig själv. Har även dragit på mig en dunderförkylning som satt sig på lederna som jag hoppas bli av med snarast möjligt då jag inte vill annat än att klicka fast fötterna i pedalerna och se hur distansmätaren tickar. Det är så skönt att ha tagit tag i saken med cykling. Det hela började med att en vän drog med mig på ett spinningpass för ca 4 år sedan, jag tyckte det var sådär men eftersom det var så jobbigt och jag knappt tog mig igenom passet blev jag motiverad till att spinna mer så att jag orkade genom passen. Efter det första tillfället på spinningcykeln har jag sagt att "cykling vore en sport för mig", jag har aldrig varit en stark person - däremot när jag varit igång så är jag väldigt uthållig. September 2012 köpte jag min första racer och sen dess är jag ännu mer förälskad i sporten. Att sätta sig på cykeln och trampa ut på fina vägar, se fina landskap och få en skonsam träning där man samtidigt kan vara social med vänner - finns det något bättre? Varje gång jag hoppar av cykeln längtar jag bara till nästa runda. Snacka om att vara frälst! Förr trodde jag att hästarna var min grej, vilket det också var - annars hade det inte gått såpass bra och varit såpass roligt, sen trodde jag att tennis var min grej - ända tills de ville att jag skulle spela match. Nu vet jag, cykling är min grej och hästarna kommer tätt intill.
Förövrigt fick jag VG på min tenta vilket innebär ett steg närmare mitt diplom som massör.
